Veronica Wallgren

Tidigare missfall
Vi alla går igenom olika saker i livet och olika tuffa perioder. Livet är som en bergodalbana och vissa svackor är riktigt jobbiga. Jag började jobba våren 2017 och hade då varit föräldraledig med Eric i ett år. Vi började då prata om ett syskon och bestämde oss att börja försöka under sommaren. Med Eric blev vi gravid väldigt fort och var nog inställda på det även denna gången. Men man har hört många historier om att det kan vara svårare med andra barnet att bli gravid. Men jag tror att det är väldigt individuellt och man vet ju inte heller om kroppen är redo osv.
Vi började försöka som sagt u der sommaren och jag tror det var redan i juni 2017. Och vi var som sagt beredda på att det skulle gå fort men det gjorde det inte denna gången. Det gick månad efter månad och mensen kom varje månad. Vi började använda ägglossningstest för att verkligen pricka in ägglossningen och jag kände att jag började bli stressad i kroppen. Varför tar det sig inte? Men så kom dagen då mensen skulle komma men den kom inte. Det var då i mitten av februari och graviditetstestet var positivt och vi var så klart överlyckliga. Att i november 2018 skulle Eric få ett syskon. Vi valde att hålla det hemligt med tanke på att det var väldigt tidigt. Men i våra huvude och samtalen hemma pågick planeringen för fullt. Vi valde att vänta med att berätta till slutet av april då min pappa fyller år för att kunna berätta för alla samtidigt. Men dit kom vi aldrig. 
Jag hade varit på inskrivning på mvc och jag mådde förvånansvärt bra och barnmorskan sa till mig att bara njuta, man vet inte när det vänder. Men på något sätt kände jag att något var fel. Jag kunde inte njuta, jag kände mig inte gravid på något sätt. Inte trött, hungrig, ont någonstans, illamående. Ingenting, det kändes bara fel. Jag kunde inte njuta. I mitten av mars började jag få bruna flytningar och hela kroppen skrek att något var fel. Jag ringde till barnmorskan och hon försäkrade mig om att det var helt normalt att det behövde inte betyda någonting. Det började närma sig påsken och jag kände att det skulle bli väldigt skönt att vara ledig och bara ta det lugnt. Men de bruna flytningarna fortsatte och jag ringde igen och fick samma svar. Så länge det inte är en kraftig blödning så behöver du inte oroa dig. Sambon jobbade på kvällar och helger och jobbade en del av påsken så jag och Eric var själva. Och på påskdagen satte det igång.  Jag gick på toaletten och hade sån oerhörd kramp i magen så jag kunde knappt röra mig. Och när jag satte mig på toaletten var det typ som en propp som släptte och det kom först en klump och sen forsade det hur mycket blod som helst och det slutade inte. Jag var tvungen att gå och lägga mig i sängen för jag hade så ont så kunde inte sitta kvar på toaletten. Eric log då och sov i vagnen. Jag låg i sängen och krampade i fosterställning och grät helt hysteriskt. Jag visste vad som hände, jag visste att jag hade fått missfall. Det var jag helt övertygad om.
Jag ringde till sambon och storgrät och han satte sig i bilen hem från jobbet. Jag ringde till gynakuten och dom var helt underbara. "är det ett missfall som det låter som så finns det ingenting vi kan göra men du får gärna komma in om du känner att du vill". Och det ville jag. Jag ville få det konstaterat av en läkare och bli undersökt. Vi lämnade Eric hos en kompis och körde till gynakuten i Varberg. Där fick vi träffa en helt fantastisk läkare. Vi gick in och satte oss och hon gjorde en gynundersökning. Hon förklarade väldigt snabbt in på undersökningen att det var ett missfall och jag och sambon brast ut i tårar. Vi satt där båda och grät floder och det kändes som att hela kroppen hade gått sönder. Hon gjorde klart undersökning och sa att kroppen kommer ta hand om detta själv och vi får bara vänta ut det, men det kommer vara jobbigt. Vi satt och pratade länge och läkaren var så fantastisk och försökte trösta oss när vi båda satt där och grät. Försäkrade oss om att vi har kunnat bli gravida, det kommer gå igen, ge inte upp. Vi lämnade sjukhuset och jag kände mig helt trasig och tom. Jag och sambon gick och höll varandra i handen och grät. Jag var hemma från jobbet i två dagar tillsammans med sambon och Eric. Vi spenderade dagarna med att prata, gråta och njuta av att vara vi tre. Vi hade varandra och en frisk son, det var det vitkigaste. Men vi behövde sörja och det gjorde vi. Vissa dagar var lättare en andra. 
Dagarna gick och jag och sambon bestämde att kroppen skulle få läka och sen skulle vi försöka igen. Vi hade lyckats bli gravida två gånger innan så vi gav inte upp. Man blev påmind av missfallet hela tiden och sorgen kom tillbaka men vi pratade mycket och som sagt njöt av att vi hade en frisk son. Vi bestämde oss att blicka framåt. Missfallet hade inte kunnat bli ett barn, det hade inte kunnat gå på något sätt. Missfall är något naturligt som sker i kroppen då kroppen stöter bort något som är sjukt och kroppen är fantastisk på det sättet. Vi bearbetade missfallet under en lång period. Men vi bestämde oss att försöka igen och började med ägglossningstest. Det jobbigaste under den här perioden var personer som inte visste om missfallet som frågade när det var dags för ett syskon till Eric, hade det inte varit mysigt med ett syskon? Eller när man hörde föräldrar prata på simskolan i omklädningsrummet om att någon var gravid och hur lätt det hade varit att bli gravid för tredje gången för någon. Usch vad det sved alla samtal runt omkring som inte alls handlade om mig eller frågor om syskon. Ingen visste om vad vi hade gått igenom och att alla dom samtalen runtomkring eller frågor om syskon fick hela mig att gå sönder. Det är en av många saker jag har lärt mig av vår upplevelse, fråga aldrig någon när/om någon har tänkt att skaffa barn. Du har ingen aning om vad dom går igenom. Vi har lyckats bli gravid men det finns dom som inte kan allas eller behöver hjälp med befruktning exempelvis via IVF. Fråga aldrig, du vet aldrig vad någon annan går igenom eller vilka känslor du väckor hos någon annan.  
Vi fortsatte försöka och det hände ingenting och jag ville bara ge upp. Jag har en oerhört positiv och peppande sambon som sa "det kommer gå". Och vi bestämde oss för att sluta med ägglossningstest och bara släppa på pressen. Vi tog kontakt med en fertilitetsklinik och gick på ett fösta möte. Där gjorde jag en undersökning och fick konstaterat att allt såg bra ut. Det gjorde så att jag kunde slappna av. Det var då november och läkaren (som var så ödmjuk) sa att om det inte har tagit sig senast i april/maj så får ni komma tillbaka och vi börjar en utredning. Men läkaren var noggran med att poängtera att vi har lyckats bli gravida två gånger och det kommer gå igen. Detta besöket och att sluta med ägglossningstest fick oss att slappna av. Det var nu december och vi levde vardagen som vanligt och hade sex när vi kände för det och inte efter ett ägglossningest. Veckan innan jul hade jag humörsvängningar till tusen och var ett riktigt monster. Kunde bli arg för vad som helst och det var mitt tecken till att jag måste ta ett test. Det var den 23e december och vi skulle ha gäster på kvällen och jag ville ta ett test för säkerhetsskull och det var positivt. Så totalt lycka! Jag slog in testet i inslagningspapper och la det i sambons julstrumpa och han fick öppna det när han vaknade. Vi båda var helt överlyckliga. 
Vi befinner oss nu i vecka 26 och har en väldigt livlig bebis i magen. Vår lärdom av missfallet var att vad du än går igenom så är det olika tufft/jobbigt vem det än är eller vad du än går igenom. Fråga aldrig någon om barn för du vet inte vad dom går igenom. Och vi har en fantastisk fin och frisk son som hjälpte oss igenom detta. Vår klippa och vårt allt som i augusti kommer bli världens bästa storebror.